Aj.

Jag har den här vännen som för knappt ett år sedan väckte lusten och behovet i mig att ge mig ut på äventyr. Göra roliga galna saker. Har sedan dess haft det här starka behovet. Skapa upplevelser med just den här specifika vännen. Hon blev världen för mig.
Vill ge mig ut till något ödsligt ställe i skogen, tälta och dricka vin, bada i någon vidrig vik någonstans, utforta utrymmen i hus där ingen varit, dricka på tok för mycket te, gå på marknnader och yror och åka karuseller, kasta bort pengar på lyckohjul, vara sådär underbart töntigt kärleksfull med.
 
Nu de senaste månaderna har vi kommit ifrån varandra lite, vår relation är speciell då vi båda mått väldigt dåligt och verkligen behöver ansptänga oss för att det verkligen ska funka, och vi har inte riktigt orkat anstränga oss så mycket nu den senaste tiden.
 
Jag går sönder utan henne. Någonting i mig spricker. Trasas samman.
Nyss träffade jag henne i skolan. Vi råkade utlösa nödlarmet inne på toan, gick lite balansgång (jag i mina något höga skor), gjorde saker vi annars hade gjort med så himla mycket inlevelse. Det var inte ens kul nu. Denna relation har tagit så himla mycket energi från mig och jag vet inte när jag kommer orka låta den ge den tillbaka. Jag blev inte riktigt glad när jag såg henne, det kändes mest tungt. Ville bara gråta.
 
Denna vän är min allra bästa vän. Och jag vill inte ha någon annan bästa vän. Det vi hade var magiskt. Och nu känns det bara förstört. Jag vill inte tvinga fram någonting heller. Åh jag vet inte ens.
 
Allt känns bara så förbannat trasigt just nu.
Behöver återluppleva slutet på sommaren 2013. Allt var så himla skitfint då.

Komentarer

Skriv:

Poet:
Jag kommer igen

E-postadress: (publiceras ej)

Jag hittas på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0