helvete,

Det är hit jag flyr titt som tätt. Jag flyr mest hela tiden.
 
Snart är jag fem månader självskadefri och jag har så blandade känslor angånde det. Tänk om jag inte vill det här? Tänk om det här livet är skit. Det destrutkiva drar fortfarande och jag kanske var mer fucked up än jag någonsin vågat föreställa mig och att det är tiotusen mil kvar innan jag kan slå mig fri. Det känns iallafall väldigt långt kvar.
 
Det här "vanliga" livet känns tråkigt. Jag söker hela tiden kickar ändåså. Vågar fortfarande inte känna. Bara glädje är en acceptabel känsla. Tränar för att lyfta. Festar för att flyga. Det är så jag flyr. Inte speciellt destruktiva, men fortfarande flykter. Vilket kan fungera som broar till att hoppa över måltider, spara undan tabletter, visualisera nya sår, fundera över vilka i ens umgänge som sysslar med droger, vilken krog som har de liggvänligaste toaletterna. Vad fan som helst. Vad fan som helst funkar bara det är destruktivt.
 
Spydde blod för någon helg sedan, kan ju lika gärna fortsätta på det spåret.
JAG VILL BARA.
 
Grejen är den att det skulle kunna funka nu. Ett destruktivt liv skulle kunna funka nu när jag snart tagit studenten. I sommar kan jag bli smal och fit som fan och festa ännu mer. Alkohol droger sex. Träning, spyor, mat, svält. I en otroligt glamorös kombination. Genom det får jag min dos av destruktivitet. För att sedan i höst gå tillbaka till självskada, överdoseringar, avdelningar. Destruktiva kontakter.
 
Många av mina vänner ska flytta från stan, restan av mina vänner bryr sig inte om mig längre. Jag har visserligen min familj och det kommer kanske göra förbannat ont för dem.
 
Men jag kan skaffa nya vänner som rör sig i destruktiva kretsar. Då behöver jag inte vara rädd att skada någon. De kan vara lika förstörda som jag. Ingen som ser upp till mig, ingen jag kan göra besviken, ingen jag kan svika. Ingen kärlek. Bara jävligt mycket destruktivitet. Någon jag kan ta droger med och dricka och bli förjävla packade och ramla omkring på några okända gator på som vi senare ska bli upphämtade av en bil på för att bli förda hem till någon främling och typ ligga för pengar och sedan dra och skratta bort våra sorger och röka någon cigg på tågstationen och prata om hur gärna vi skulle vilja lägga oss på rälset men att vi gör upp en deal att "gör inte du det så gör inte jag det" och sedan ska en av oss få för sig att köpa någonting att äta och så ska vi göra det och sedan sitter vi på toa golvet och håller upp varandras hår när vi går sönder innifrån och ut.
 
Jag längtar dit. Jag längtar dit så jävla mycket samtidigt som jag så gärna vill kunna säga att jag är ett halvår självskadefri vilket jag hoppas kunna säga i juli. Detta är bara så jävla svårt och jag måste verkligen balansera allt jag gör och jag har ingen aning om varför detta kommer precis just nu.
 
Hur gör jag för att bryta med det bara? Hur fan tar jag mig loss?
 
Efter sommaren har jag inte så mycket att förlora. Skolan har varit det viktigaste, prestationsångesten har räddat mig på sätt och vis. Jag har inte kunnat låta skolan bli lidande av min destruktivitet, så skolan har kommit i första hand av dem två. Nu tar jag snart studenten och jag börjar för fösta gången på rätt länge nu att känna mig lite rädd för mig själv. Jag vet att jag måste bestämma mig.
Men i höst stannar jag kvar på Vasa och läser tre kurser. Jag kommer ha mycket tid över till destruktiviteten.
 
Jag har ingen motivation till att fortsätta i det här hälsosamma spåret. Blir bara less när det det ändå inte fungerar. Jag försöker så jävla mycket med maten och träningen men hur fan jag än gör och hur jag än vrider och vänder på saker och ting så slutar det med att ångesten kommer gnagande med full kraft ändå. Tröttnar ju tillslut när det ändå inte verkar spela någon roll.
 
helvete,

Komentarer

Skriv:

Poet:
Jag kommer igen

E-postadress: (publiceras ej)

Jag hittas på:

Tanke:

Trackback
RSS 2.0