andningsluft

Det är hit jag flyr titt som tätt. Jag flyr mest hela tiden.

 

Snart är jag fem månader självskadefri och jag har så blandade känslor angånde det. Tänk om jag inte vill det här? Tänk om det här livet är skit. Det destrutkiva drar fortfarande och jag kanske var mer fucked up än jag någonsin vågat föreställa mig och att det är tiotusen mil kvar innan jag kan slå mig fri. Det känns iallafall väldigt långt kvar.

 

Det här "vanliga" livet känns tråkigt. Jag söker hela tiden kickar ändåså. Vågar fortfarande inte känna. Bara glädje är en acceptabel känsla. Tränar för att lyfta. Festar för att flyga. Det är så jag flyr. Inte speciellt destruktiva, men fortfarande flykter. Vilket kan fungera som broar till att hoppa över måltider, spara undan tabletter, visualisera nya sår, fundera över vilka i ens umgänge som sysslar med droger, vilken krog som har de liggvänligaste toaletterna. Vad fan som helst. Vad fan som helst funkar bara det är destruktivt.

 

Spydde blod för någon helg sedan, kan ju lika gärna fortsätta på det spåret.

JAG VILL BARA.

 

Grejen är den att det skulle kunna funka nu. Ett destruktivt liv skulle kunna funka nu när jag snart tagit studenten. I sommar kan jag bli smal och fit som fan och festa ännu mer. Alkohol droger sex. Träning, spyor, mat, svält. I en otroligt glamorös kombination. Genom det får jag min dos av destruktivitet. För att sedan i höst gå tillbaka till självskada, överdoseringar, avdelningar. Destruktiva kontakter.

 

Många av mina vänner ska flytta från stan, restan av mina vänner bryr sig inte om mig längre. Jag har visserligen min familj och det kommer kanske göra förbannat ont för dem.

 

Men jag kan skaffa nya vänner som rör sig i destruktiva kretsar. Då behöver jag inte vara rädd att skada någon. De kan vara lika förstörda som jag. Ingen som ser upp till mig, ingen jag kan göra besviken, ingen jag kan svika. Ingen kärlek. Bara jävligt mycket destruktivitet. Någon jag kan ta droger med och dricka och bli förjävla packade och ramla omkring på några okända gator på som vi senare ska bli upphämtade av en bil på för att bli förda hem till någon främling och typ ligga för pengar och sedan dra och skratta bort våra sorger och röka någon cigg på tågstationen och prata om hur gärna vi skulle vilja lägga oss på rälset men att vi gör upp en deal att "gör inte du det så gör inte jag det" och sedan ska en av oss få för sig att köpa någonting att äta och så ska vi göra det och sedan sitter vi på toa golvet och håller upp varandras hår när vi går sönder innifrån och ut.

 

Jag längtar dit. Jag längtar dit så jävla mycket samtidigt som jag så gärna vill kunna säga att jag är ett halvår självskadefri vilket jag hoppas kunna säga i juli. Detta är bara så jävla svårt och jag måste verkligen balansera allt jag gör och jag har ingen aning om varför detta kommer precis just nu.

 

Hur gör jag för att bryta med det bara? Hur fan tar jag mig loss?

 

Efter sommaren har jag inte så mycket att förlora. Skolan har varit det viktigaste, prestationsångesten har räddat mig på sätt och vis. Jag har inte kunnat låta skolan bli lidande av min destruktivitet, så skolan har kommit i första hand av dem två. Nu tar jag snart studenten och jag börjar för fösta gången på rätt länge nu att känna mig lite rädd för mig själv. Jag vet att jag måste bestämma mig.
Men i höst stannar jag kvar på Vasa och läser tre kurser. Jag kommer ha mycket tid över till destruktiviteten.

 

Jag har ingen motivation till att fortsätta i det här hälsosamma spåret. Blir bara less när det det ändå inte fungerar. Jag försöker så jävla mycket med maten och träningen men hur fan jag än gör och hur jag än vrider och vänder på saker och ting så slutar det med att ångesten kommer gnagande med full kraft ändå. Tröttnar ju tillslut när det ändå inte verkar spela någon roll.

 

helvete,

Jag har den här vännen som för knappt ett år sedan väckte lusten och behovet i mig att ge mig ut på äventyr. Göra roliga galna saker. Har sedan dess haft det här starka behovet. Skapa upplevelser med just den här specifika vännen. Hon blev världen för mig.

Vill ge mig ut till något ödsligt ställe i skogen, tälta och dricka vin, bada i någon vidrig vik någonstans, utforta utrymmen i hus där ingen varit, dricka på tok för mycket te, gå på marknnader och yror och åka karuseller, kasta bort pengar på lyckohjul, vara sådär underbart töntigt kärleksfull med.

 

Nu de senaste månaderna har vi kommit ifrån varandra lite, vår relation är speciell då vi båda mått väldigt dåligt och verkligen behöver ansptänga oss för att det verkligen ska funka, och vi har inte riktigt orkat anstränga oss så mycket nu den senaste tiden.

 

Jag går sönder utan henne. Någonting i mig spricker. Trasas samman.
Nyss träffade jag henne i skolan. Vi råkade utlösa nödlarmet inne på toan, gick lite balansgång (jag i mina något höga skor), gjorde saker vi annars hade gjort med så himla mycket inlevelse. Det var inte ens kul nu. Denna relation har tagit så himla mycket energi från mig och jag vet inte när jag kommer orka låta den ge den tillbaka. Jag blev inte riktigt glad när jag såg henne, det kändes mest tungt. Ville bara gråta.

 

Denna vän är min allra bästa vän. Och jag vill inte ha någon annan bästa vän. Det vi hade var magiskt. Och nu känns det bara förstört. Jag vill inte tvinga fram någonting heller. Åh jag vet inte ens.

 

Allt känns bara så förbannat trasigt just nu.

Behöver återluppleva slutet på sommaren 2013. Allt var så himla skitfint då.

Mår rätt dåligt och tänker för första gången på länge nu väldigt destruktiva seriösa tankar. Allt det här som jag "inte hunnit göra än" kommer tillbaka.

Mamma är inte hemma, och jag vet inte varför men jag bestämde mig för att kolla upp vart hon har mina mediciner. Såååå om jag skulle vilja någon gång så har jag tillgång till över 12 gram av ena min medicin och ungefär 6 gram av den andra. DET ÄR RÄTT SÅ MYCKET känner jag. Kan ju svepa dem med lite vodka bara för sakens skull liksom. Bara jag inte börjar spy.

 

Tänker jättemycket på inläggning. Vill vara på flera avdelningar.

 

Vill ta alla tabletter, se till att bli påkommen relativt fort, vill att det ska komma en ambulans körander fort in på uppfarten men blåljus och sirener, vill göra motstånd och vägra följa med. Vill att de ska tvinga in mig och jag ska göra motstånde tills jag tillslut förlorar medvatendet. Vill höra ljuden komma längre och längre bort, bli allt dovare och dovare.

 

Vill ligga på någon intensivvårdsvadelning i sisådär en vecka för att sedan bli LPT:ad. Vill bara ett vrak på avdelningen jag hamnar på och inte sammarbeta alls. Vill skrika och kasta saker och sparka på stolar. Vill att assistanslarmet ska gå. Vill låsa in mig på toan och stänga personalen ute medan jag skadar mig. De ska lyckas ta sig in ganska precis efter att jag skurit ett jättedjupt sår som behöver sys, så då komemr de behöva ta mig till akuten.

Och så skulle jag mat- och dryckvägra tills jag svimmade och de skulle behövs sätta dropp på mig. Jag skulle göra allt för att lista ut hur man stänger av det.

Skulle må sämre och sämre och de skulle sätta in fler och fler mediciner tills antalet piller om dagen är fler än antalet tuggor jag tar under en veckas tid.

asdfghjkl. Så känner jag just nu.

 

Imorse tänkte jag "det var ju pannkaka igår, så det kan ju omöjligt vara god mat idag igen" så jag tänkte att jag kunde lägga rätt mycket kalorier på frukost.
Kommer till skolan, HAMBURGARE SÅKLART VAD FAN.

 

Åt bara hamburgaren dock, som var väldigt liten. Och gurka och sallad.

Frukost: 254 kcal
Lunch: 60 kcal (?!)

Har 637 kcal kvar till mitt förfogande. Så det är ju inte någon extremsvält jag är inne i. Och middag kommer jag tvingas äta hos hon jag ska hem till. uäähh.

Planer för helgen:

Lördag - äta så lite som möjligt bara, alternativt ta en dag då jag skiter i det sjuka bara för en dag och mår bra istället; det kanske lönar sig i längden. Vad tycker ni?
Söndag - Äta frukost, försöka hoppa lunchen och äta sallad till middag. Ska nämligen äta ute med några vänner då.

Måndag - Fasta
Tisdag: Äta frukost, lite till lunch, och så lite som möjligt till middag.

 

Så är planen.

JAG HAR ALLTSÅ FÅTT MIN FAVORITMARABOU-SORT AV MAMMA. VILL ÄTA DEN. ÄTA ÄTA ÄTA DEN. ååååhhhhh.

 

Intaget i helgen kommer bli så högt, ska inte vara hemma. Sova borta hela helgen och kommer behöva äta.

Känns bra faktsikt.

Sikte just nu: att bli smal som fan.

 

Åh får väl se hur det går. Ifall jag ger upp eller om jag faktiskt lyckas gå ned i vikt den här gången. Det börjar bli tröttsamt. Ska till psykiatrin imorgon på något värdelöst samtal.

 

Och jag tog aldrig någon överdos för den delen heller.

Det har varit lite, dött här.

Om jag vill så kan jag hämta ut massa medicin. Skulle ha tillgång till en överdos av lamotrigin på ungfär 8 gram. 8000 mg. Har läst mig till att ett av symptomen är medvetslöshet eller koma. Undrar vad som skulle hända om jag tog allihopa i skolan? Drama det skulle bli. Skulle kanske bli kul. Vara lite borta, höra dova ljud långt borta, avlägsna sirener, svart.

 

Men jag vill ju inte dö, tror jag. Och har inte tid att hamna på sjukhus.

Behöver bara nnågonstanns att skriva av mig.

Har påbörjat en dbt-behendling. Den är super bra. Har ett sommaruppehåll på några veckor. Min kontakt har semester. Jag är snart fyra månader skärfri.

Men nu vill jag sluta äta. Har bestämet mig för att slänga middagen i soporna. Jag vill inte gå i någon jävla behandlng. Jag vill forsätta vara sjuk. Jag saknar min ätstörning.

Livet är bara ett enda stort återfall.

Jag mår inte bra.

Det är knappt någon som besöker här längre, så jag bev förvånad när jag nyss såg kommenteren "uppdatera mer".
Just nu dricker jag te och är uppe i snart 26 timmar utan mat. Jag är fortfarande fet och kommer troligtvis aldrig gå ned i vikt, eftersom jag velar så mycket och förståndet tar ofta över. En ätstörning är inget liv. Jag har inget liv. Och jag vill dö.
Alla vill proppa i mig en massa mediciner som ska få mig att le, men inte ens det vill jag. Allt går dåligt, och jag borde äta, men nej då.