Aj.

Jag har den här vännen som för knappt ett år sedan väckte lusten och behovet i mig att ge mig ut på äventyr. Göra roliga galna saker. Har sedan dess haft det här starka behovet. Skapa upplevelser med just den här specifika vännen. Hon blev världen för mig.
Vill ge mig ut till något ödsligt ställe i skogen, tälta och dricka vin, bada i någon vidrig vik någonstans, utforta utrymmen i hus där ingen varit, dricka på tok för mycket te, gå på marknnader och yror och åka karuseller, kasta bort pengar på lyckohjul, vara sådär underbart töntigt kärleksfull med.
 
Nu de senaste månaderna har vi kommit ifrån varandra lite, vår relation är speciell då vi båda mått väldigt dåligt och verkligen behöver ansptänga oss för att det verkligen ska funka, och vi har inte riktigt orkat anstränga oss så mycket nu den senaste tiden.
 
Jag går sönder utan henne. Någonting i mig spricker. Trasas samman.
Nyss träffade jag henne i skolan. Vi råkade utlösa nödlarmet inne på toan, gick lite balansgång (jag i mina något höga skor), gjorde saker vi annars hade gjort med så himla mycket inlevelse. Det var inte ens kul nu. Denna relation har tagit så himla mycket energi från mig och jag vet inte när jag kommer orka låta den ge den tillbaka. Jag blev inte riktigt glad när jag såg henne, det kändes mest tungt. Ville bara gråta.
 
Denna vän är min allra bästa vän. Och jag vill inte ha någon annan bästa vän. Det vi hade var magiskt. Och nu känns det bara förstört. Jag vill inte tvinga fram någonting heller. Åh jag vet inte ens.
 
Allt känns bara så förbannat trasigt just nu.
Behöver återluppleva slutet på sommaren 2013. Allt var så himla skitfint då.

intoxikation

Det har varit lite, dött här.
Om jag vill så kan jag hämta ut massa medicin. Skulle ha tillgång till en överdos av lamotrigin på ungfär 8 gram. 8000 mg. Har läst mig till att ett av symptomen är medvetslöshet eller koma. Undrar vad som skulle hända om jag tog allihopa i skolan? Drama det skulle bli. Skulle kanske bli kul. Vara lite borta, höra dova ljud långt borta, avlägsna sirener, svart.
 
Men jag vill ju inte dö, tror jag. Och har inte tid att hamna på sjukhus.

Jag tänker inte äta ikväll.

Behöver bara nnågonstanns att skriva av mig.
Har påbörjat en dbt-behendling. Den är super bra. Har ett sommaruppehåll på några veckor. Min kontakt har semester. Jag är snart fyra månader skärfri.
Men nu vill jag sluta äta. Har bestämet mig för att slänga middagen i soporna. Jag vill inte gå i någon jävla behandlng. Jag vill forsätta vara sjuk. Jag saknar min ätstörning.
Livet är bara ett enda stort återfall.
Jag mår inte bra.

Ni är så fina.

Jag tycker att ni som fortfarande klickar er in hr är oerhört fina, måste bara säga det. Att ni fortsätter kolla trots att jag knappt skriver längre. Ska försöka skriva oftare.

Skulle ni förressten vara intresserade av att jag skrev ut min "vanlga" bloggadress? Alltså min vanliga, o-anonyma blogg?

kramar. ♥

Svar

Anonym:
"hur går det med vikten och måendet fina du? ♥"

Jag lever, och är fet, och mår upp och ned. Har gått upp allt jag gått ned  (om inte mer till och med). Försöker tänka om. Inse att det finns viktagare saker att fokusera på. Saker jag faktiskt MÅSTE fokusera på.
Har blivit beroende av jordnötssmör typ, och imorgon ska jag dricka alkohol och sväva. Ja, jag är fet nu. Fan. KLABCföAWNVÖALN Jag vte inte vad jag vill och hur jag ska värdera. Vill inte behöva tänka på det.

Men vill ni veta en sak? Det ÄR skönt att trotsa och gå emot regler. Åt glass igår. Det var skönt. Men jag har väl alltid varit lite trotsig av mig mot mig själv.

Nu ska jag försöka bli nytig. Lagom, hälsosamt, vardagilgt nyttig. varken mer eller mindre.

Borttappad.

Helt sjukt att vissa fortfarande går in här. Jag är vilsen.

Nej, jag kommer inte försvinna härifrån.

Hej. Ni kanske kommer tycka jag är svag nu. Ser det som att jag ger upp. Kanske är det svaghet. Kanske är det klokhet. Kanske en blandning av båda. Jag vet inte.
Men jag funderar faktiskt på att ge upp det här nu. Jag vet inte. Jag har ingen ork längre, ingen motivation. Jag vill ju egentligen bara ha hjälp med mitt mående. Detta är bara ett av alla tusen dumma sätt att hantera känslor. Genom att behöva dem.
Jag har inte varit fast i det här så himlans länge, eller, tankarna satte fart ordentligt under våren 2010, men visst fanns de där innan dess också. Jag har aldrig gått ned mycket i vikt och sedan stannat där, och jag pendlat oerhört mycket mellan bmi 16 och bmi 21.
Visst tycker jag fortfarande att ben, ben och återigen ben är bland det vackraste som finns, men jag vet att man kan njuta även utan dessa saker, jag har gjort det förut. Och nu vill jag bara må bra.

Sedan jag påbörjade den här viktnedgången har jag stängt av helt. Inte brytt mig om någonting, inte kännt någonting. Vännen jag fikade med är ett otroligt stort stöd för mig. Hon fick mig att prata när vi fikade, inte om vikplanerna förståss, dem var jag tyst om, men om allt annat som är svårt och hårt. Och vad händer då man börjar berätta om hur man känner? Jo, man börjar förståss känna. Jag är trött på att må såhär dåligt. Jag vill ge livet en ärlig chans.

Men jag kommer finnas kvar här. Jag kommer inte göra om det här till en recovery-blogg. Nej, absolut inte. Jag har inte bestämt mig än. Jag bara ventilerar mig just nu. Detta kanske bara är tillfälliga tankar, jag kanske fortsätter min resa mot smalheten redan om en timme. Jag vet inte. Jag vet ingenting längre.

Fika?

Den där fikan jag ska ta med en vän som jag skrev om tidigare idag. Jag har lite ångest över den.
Hon jag ska fika med vet om att jag velat gå ned i vikt förut, men hon vet inte om att jag håller på just nu. Hon har en förmåga att få mig att tänka om. Vet hon att jag håller på nu kan hon få mig att tänka om, och det vill jag inte, därför får hon absolut inte veta. Det betyder alltså att jag måste fika.
Frågan är bara vad. Snälla snälla snälla ni, vet ni vad som innehåller minst kalorier i fika-väg? Snälla, skriv då det i kommentarsfältet! Bärpaj? Kladdkaka? Chokladboll? Choklad bör undvikas va? Eller? Åh, bli galen.
Är jag dessutom inte nere på 49.0 imorgon vet jag inte vad jag ska göra. Men jag tänker såhär, att om jag är nere på 49.0 så räcker det ifall jag promenerar ned till stan (kanske hem också) där jag ska fika med min vän. Ligger jag över 49.0 så ska jag promenera till stan och dessutom ta en powerwalk längs min vanliga runda på 8km. Dessutom hade jag tänkt promenera till affären imorgon också, det är bara ca tio minuter dit, men det är någonting det också.

Åh, snälla låt mig vara nere på 49.0 imorgon.

Bara utskrivning om virrvarr av trassel.

Har suttit och vikt papperssvalor och fjärilar i en väldans lång tid nu av färgglada postit-lappar. Lyssnar på musik. Bara tänkt, tänkt, tänkt. Tänker bäst när jag pillar med någonting. Önskar bara att någon snäll liten varelse kunde bostätta sig i mitt huvud och styra upp lite. Knyta upp några knutar och reda ut lite trassel. Bara lite.
Jag känner mig helt bedövad. Men det känns rätt bra, för jag orkar inte känna.
Jag mår inte bra. Har nog aldrig gjort. Men jag låtsas må bra, så jag håller mig glad. Tränger undan alla känslor. Försöker att inte tänka det jag känner. Jag bara lurar och manipulerar mig själv. Men det låtsas jag inte om. Jag är glad och jag mår bra.
Jag vet inte ens hur det känns att på bra, bra på riktigt. Hur vet man att det är på riktigt ens? Och att man inte bara lurar sig själv. Jag kanske mår bra nu, bara att jag inte insett det. Man kanske inte kan må bättre än såhär egentligen, och jag bara klagar och tror därför att jag mår dåligt när det egentligen inte kan bli bättre.
Hur vet men egentligen hur det känns att må bra?

RSS 2.0